Då var bröllopet över. Det bröllop som jag från början sett fram emot så oerhört mycket! Jag var och är självklart jätteglad för det fina brudparet och att dem hittat varandra. Och jag önskar dem från djupet av mitt hjärta all lycka i framtiden.
Men besvikelsen över hur jag känner mig behandlad är ändå ganska påtaglig.
Jag kunde ju inte njuta i den fulla mån som jag skulle gjort om det som inträffat inte hade hänt. Jag kände vissa blickar. Somliga väldigt tydligt. Och skrek inombords över att de som gav dessa bara fått höra en sida av historien.
Så till historien. Ett år innan det planerade bröllopet blev jag och min sambo tillfrågade om vi ville ställa upp som tärna respektive bestman. Vi tog självklart detta som en stor ära och jag blev mycket rörd över att just jag blivit "utvald". I samma ögonblick som frågan ställdes och vi svarat Ja så kom jag och Sambon på att går allt som vi planerat så skulle vi komma att vänta nästa barn under just det bröllopet. Och det skrattade vi mest åt och sade att det i så fall fick bli en nykter kväll för iaf mig.
Månaderna gick. Jag började med en viktnedgång som slutade på -15 kg. Allt för att jag ville känna mig så fin som möjligt i tärnklänningen.
Planen var att hinna gå ner ännu mer... Men då kom oktober månad och jag blev lite slumpmässigt gravid. Några månader tidigare än vad vi egentligen planerat. Så det var bara att sluta att inta mina shakes och börja äta som vanligt igen. Dock mycket nyttigare :) lite smått chockade var vi båda men samtidigt lyckliga! Jag var mest ledsen över att få stå med en jättebula som tärna. Men efter samtal med vänner och bekanta som övertalade mig att det inte finns något så fint som gravidmage, så ändrade jag mig och bestämde att jag minsann skulle vara jättefin med min mage.
Men väl då kom nästa chock. Bruden ringde upp mig. Hon sade att dem hade diskuterat fram och tillbaka. Dem var rädda för hur jag skulle må vid den tiden bröllopet skulle vara vilket var, är 7veckor innan bebisen beräknas anlända. Jag sa ju självklart att det är nog inga problem. Chansen att jag skulle bli sjuk är väl ungefär lika stor. Men då sade hon att det skulle bli mycket svårt att hitta en klänning till mig och att den andra tärnan inte ville riskera att behöva gå själv in i kyrkan. (vilket jag för övrigt tycker är mycket märkligt eftersom det på bröllopsdagen uppdagades att de var tre tärnor)
Det framkom inte som en fråga om jag själv trodde att jag skulle klara det utan det var bara ett faktum som jag helt enkelt fick acceptera. I samma samtal frågade hon om jag ändå ville ställa upp med solosång. Mycket märkligt kan jag tycka. Om dem var rädda för att jag inte skulle kunna medverka som tärna. Var dem då inte rädda för att även bli av med sången.
Mycket chockad över samtalet lade jag på luren och strax därefter blev jag smått hysteriskt ledsen. Ringde Emil som även han inte kunde begripa problemet med min gravida mage.
Och även min mamma fick ett samtal. Vi pratade senare (jag och bruden) och jag sade precis vad jag tyckte.) Men det är så mycket mer jag velat fråga om sedan dess. Har inte velat föra något angående detta bröllop på tal innan det var över för att dem skulle få en så bra bröllopsdag som bara möjligt.
Jag känner stor lättnad över att detta äntligen är över. Samtidigt med sorg över att vår relation med brudparet kanske aldrig mer kommer att bli vad det en gång varit.

/kram Emma

(ps: bilden är på mig och Vilja innan bröllopet)